Ervalla gård – en kort historik

Den medeltida Ervalla-släkten

Enligt en obekräftad uppgift, skulle det norska riksrådet Jon Hafthorsson redan 1340 ha ägt Ervalla gård. Säkert är emellertid att hans söner Ulf och Ivar Jonsson var ägare till gården. De tillhörde en av Norges förnämsta släkter, räknade släktskap med kunga-huset och kunde föra sina anor tillbaka till saga-tiden. Vid arvskiftet efter Ulf Jonsson 1415 delades hans del av gården mellan hans tre barn. Ulf Jonsson förde en röd ros på gyllene botten i sitt vapen, och hans släkt brukar därför kallas Ros av Ervalla. Sonen, riksrådet Peder Ulfsson brukar gälla för att ha varit en av Engelbrekts härförare, medan dottern Birgitta var gift med den illa beryktade kungliga fogden Jösse Eriksson, som halshöggs 1436 under Engelbrektsfejden. Den siste manlige medlemmen av Ervalla-ätten blev Peder Ulfssons sonson Jöns Ulfsson. Han lät 1498 upprätta en jordebok över sina egendomar, och den uppvisar ett imponerande jordinnehav, spritt över stora delar av det dåvarande Sverige. Han lät också vid samma tid bygga Ervalla stenhus, en bygg-nad i två våningar med trappgavlar ovanpå två välvda källare. Stenhuset hade knappast förvarsändamål, utan uppfördes nog som en statussymbol, ett dåtida sätt att befästa makt och rikedom. Huset utom källarna revs på 1760-talet. Ervalla gård ärvdes av Ulf Jönssons enda dotter Brita. Hon var gift tre gånger, första gången med Erik Nilsson Gyllenstierna som halshöggs vid Stockholms blodbad 1520. Fru Brita själv hamnade samtidigt i fångenskap hos kung Kristian II (”Tyrann”) i Köpenhamn. Den andre maken, Måns Bryntesson Lilliehöök halshöggs 1529 efter att ha deltagit i en sammansvärjning mot Gustav Vasa. Fru Britas tredje man var Sveriges förste rikskansler, Kristofer Andersson Röd, vilken gick i landsflykt efter missnöje med Gustav Vasas styre, lystes i bann av denne och dog i Lübeck 1548. Brita Jönsdotter dog 1580. Hon efterlämnade två döttrar, en från vart och ett av de två senare äktenskapen, och Ervalla ärvdes av den yngsta dottern Ingeborg.

Ervalla stenhus

Ervalla stenhus, byggt omkring år1500. Avritning från 1761. 

 

Ervalla gård

Ervalla gård på 1650-talet. Nummer 1 är stenhuset, på platsen för det nuvarande rosa husets östra del. 

 

1600-talet

Efter ytterligare ett par arvskiften hamnade gården hos släkten Bielke. Från 1625 kan gårdens öden följas genom räkenskaper och andra handlingar som bevaras i Bielke-samlingen i Riksarkivet. Från 1640-talet stod Sigrid Bielke (1620-79) som gårdens ägare. Hon var gift med fältmarskalken greve Gustav Horn (1592-1657), en av trettio-åriga krigets svenska fältherrar, och hon har gått till Ervallas historia för att hon lät

uppföra Ervalla nuvarande kyrka. Den invigdes 1673 och ersatte en förfallen träkyrka. Hennes befallningsman vid Ervalla, Johan Bengtsson Höök, hade en nyckelroll vid uppförandet av kyrkan, och hans verksamhet kan följas genom över 200 bevarade brev av hans hand. Ett epitafium över honom finns uppsatt i kyrkan. Vid Sigrid Bielkes död ärvdes Ervalla av dottern Eva Horn (1653-1740), gift med generalen m.m. greve Nils Bielke (1644-1716), hjälte från slaget vid Lund 1676. Karl XI lär efter slaget ha yttrat att ”Sveriges krona hängde på Bielkens värjspets”. Nils Bielke använde redan under svärmoderns livstid Ervalla bl.a. för hästuppfödning. I övrigt levererades regelbundet från gården spannmål, andra gårdsprodukter och vilt till Sigrid Bielkes hovhållning i hennes hus i Stockholm och vid gården Vik i Uppland. Vid Dyltaån, ca två kilometer väster om gården, fanns en liten hammare där stångjärn och andra smidesprodukter framställdes. Vid gården fanns också ett tegelbruk. Stora delar av Ervalla socken, liksom bl.a. en kvarn vid Arboga lydde vid denna tid under gården. Mot slutet av 1600-talet utarrenderades gården till en viss Niklas von Preutz, som tycks ha misskött gården, slarvat med arrendeavgiften och ökat de underlydande böndernas pålagor till bristnings-gränsen. Efter hans död förde Eva Horn en långvarig process mot hans dödsbo.

1700-talet 

Under 1700-talets första år hade Eva Horn planer på att sälja Ervalla-godset. Det blev dock inte av, utan hon överlät gården till dottern Christina Anna Bielke (1688-1742). Hon blev gift med generalen greve Carl Gustaf Mörner af Morlanda (1658-1721). Makarna ligger begravda under koret till Ervalla kyrka. En liten järndörr på kyrkans östra gavel leder numera ned till gravvalvet. För sista gången gick nu Ervalla i arv inom släkten, till dottern Ulrika Christina Mörner (1709-78). Hon var gift med greve Carl Fredrik Piper (1700-70). Han bosatte sig så småningom på sina gods i Skåne, och Ervalla såldes omkring 1760. Arvföljden hade då varit obruten under åtminstone 400 år. Under resten av århundradet passerade ägare av släkterna Gripenstedt, Creutz och Rudbeck. Under 1760-talet revs det medeltida stenhuset. I dess ställe tänkte man uppföra en ny huvudbyggnad på de bevarade källarna, men det blev inte av. Däremot uppfördes de två vitputsade tegelflyglar som fortfarande omramar gårdsplanen. Den västra kom att fungera som huvudbyggnad och hade enligt ett brandsyneprotokoll från 1862 en tämligen praktfull inredning. Av detta återstår idag intet, och efter en brand på övervåningen och därpå följande ombyggnad är även dess exteriör förändrad. Den östra flygeln är till det yttre något bättre bevarad.

1800-talet

Under 1800-talet omgestaltades gården kraftigt. Ny ladugård med logar byggdes i fyr-kantsform norr om gården 1803. Idag återstår tre av dess längor. Under 1600-talet låg ladugården söder om stenhuset, i den nuvarande trädgården. Den vita träbyggnaden i nordväst byggdes 1807 och det norr därom belägna förrådshuset 1836. Sista byggnaden i samma rad, ett sädesmagasin, tillkom 1852. Efter många ägarskiften köptes gården 1872 av friherre Anton De Geer. Han genomförde stora förbättringar i tidens anda, bl.a. genom en sex km lång invallning av Dyltaån, vilket medförde att stora arealer som tidigare bara kunnat användas som ängar nu kunde brukas till spannmålsodling. 1878 byggdes ett mejeri på det gamla stenhusets källare. Han lät också bygga landsvägen söderut förbi gården och en bro över ån vid Ervalla station. 1901 tvingades De Geer sälja gården p.g.a. ohälsa. Då frånsåldes också de sista underlydande gårdarna, så att bara själva huvudgården återstod av det forna godset.

1900-talet

Under perioden 1916-24 ägdes Ervalla gård av Stockholms Superfosfat Fabriks AB, som bröt svavelkis i gruvor på båda sidor om landsvägen mot Frövi. Svavel bröts där redan i slutet av 1500-talet och sporadiskt under senare sekler, och i.o.m. första världs-krigets importsvårigheter blev brytningen lönsam. Den upphörde dock åter 1920 och har sedan aldrig återupptagits. Både på det gamla gruvområdet, där en del betongfunda-ment minner om gruvdriften, och på många andra ställen kring gården kan man hitta stenfragment som luktar svavel, och ett rödaktigt grus som härrör från svavelgruvorna kan ses bl.a. i allén ned mot kyrkan. 1933 uppläts gårdens byggnader till ett hem för epileptiker. Vårdhemmet, som sedermera övergick till vård av psykiskt utvecklings-störda, vilka dock i många fall också hade epilepsi, ägde bestånd till 1993. I slutet av 1950-talet till- och påbyggdes det före detta mejeriet, och den rosa byggnad som idag vilar vid gårdsplanens södra del uppstod. Samtidigt frilades de två gamla källarfönstren på husets trädgårdssida. Under 1950-70-talen tillkom väst och sydväst om denna ytterligare byggnader för vårdhemmets räkning.

2000-talet

Idag ägs byggnadskomplexet vid Ervalla gård av Ervallahus AB, som upplåter bygg-naderna till bostäder, folkhögskole-, vård-, gästgiveri- och föreningsverksamhet.

© Matz-Ola Cajdert 2011-09-24